.. om vi inte gör det så ramlar vi ur boxen

Att gå sin egen väg är inte alltid så populärt. Det finns många runt om oss som tycker sig ha den bästa lösningen för just dig. Vi går igenom livet med ett ideal som på något vis bör uppfyllas och om vi nu inte gör det så ramla vi ur boxen. Boxen som delats ut till oss ses som en trygg enhet som ger oss harmoni och trygghet. Bara vi håller oss till det som förväntas av oss i skolan, samhället, vänkretsen och kanske även våra föräldrar så får vi en klapp på axeln med ord som. – Det kommer att gå bra för dig, fortsätt som du gör bara så kommer det att gå bra för dig.

Det här är ju givetvis en lögn. Jag kanske blev född i liten by där alla var bönder eller arbetar på verket. Mina ambitioner kanske inte alls ligger i att bli förman om 25 år på ett verk som jag inte ens orkar tänka på. Eller så blev jag född i en stor stad med massor av intryck och förutsättningar men som inte lockar alls då min innersta önskan är att få leva enkelt på en gård.

Många av oss som gör ett litet försök i att ta ett kliv ur boxen, blir ofta visade tillbaka av någon som tror sig veta vad som är bäst för just dig. Det slutar oftast med att man fogar in sig i ledet igen och ”biter ihop” med hopp om att det blir nog bra, bara jag försöker lite till.

Det som är menat som välvilja hos personen som visar tillbaka dig till en box du inte vill vara i är egentligen en ren förminskning eller ska jag skriva, förnedring av dig som person.

Det finns bara en person som vet vad som är bäst för dig och det är du. Vill du inte arbeta på verket utan vill satsa hårt på en reklambyrå i Göteborg så kommer du aldrig att bli tillfreds med dig själv om du inte i alla fall försöker.

Livet är en skola som ska lära dig vägen till dina drömmar. Om det står någon i vägen som undrar varför du gjort ditt val så får du följa din innersta önskan och helt enkelt inte lyssna på vad andra tycker. Troligen kommer samma person tillslut undra –Hur gjorde du för att komma dit du är idag.

Livet är ditt så lev det på ditt sätt, och låt alla andra får leva sitt liv på sitt sätt.

/E

Nu hjälper vi lilla Moa att vinna kampen mot cancern.

I vår närhet finns en liten flicka som drabbats av cancer och hon befinner sig nu med sin mor i Umeå för bästa vård. På Facebook finns det en sida där vi i byn blivit inbjudna för att kunna stötta familjen på alla vis vi kan. Jag önskar så innerligt att familjen känner kärleken, hoppet och tryggheten som lämnas på sidan.

Jag vet att denna veckan blir tuff för Moa. Mycket kommer att hända i en liten flickas liv för hennes framtid och hälsa. Hennes mamma finns vid hennes sida och har lagt det finaste hon har i sjukvårdens omsorg och vård. Hon är obarmhärtigt tvungen att gå en väg i livet, bredvid sin dotter som ingen vill gå.

Kvar i byn finns den övriga familjen.

Ingen av föräldrarna har körkort vilket försvårar för familjen då avståndet mellan hemmet och sjukhuset är mer än 30 mil enkel resa. Den övriga familjen måste fortsätta sina liv för en ganska lång tid utan sin sambo, mamma och syster i hemmet med all oro som hör till. Moa och hennes mamma är på plats för att vinna en av de tuffaste strider som kan tilldelas en människa.

Varje dag insjuknar mängder av barn i cancer och nu är Moa en av dom. Moa får ta del av den forskning vi skänker pengar till genom cancerfonden och barncancerfonden. Alla barn som idag blir sjuka är värda var enda krona som skänkts och kommer att skänkas.

I det här fallet behöver även familjen ekonomiskt stöd då omständigheterna och avståndet gör det både svårt och mycket kostsamt att kunna stötta varandra som en familj.

Det finns möjligheter att hjälpa familjen ekonomiskt genom ett swich nummer 0702623664.

De som har en möjlighet att ge en gåva till familjen är välkomna att göra det.

Alla kan hjälpa familjen i denna situation, med eller utan ekonomiskt bidrag.

Tro, Hopp och Kärlek kan man alltid ge genom ett uppmuntrande ord, skänka en tanke med mycket kärlek eller visa sitt stöd genom vänlighet och medmänsklighet.

Nu fightas vi tillsammans med Moa och hjälper henne att vinna kampen mot cancern.

Moa har en grupp på Facebook som heter ”Yrvädret Moas fight”

Ewa & Sarah

En söndag i oktober

Det är söndag idag.

Hjärnan har jobbat så hårt under de senaste dagarna med massor av projekt som är på gång så nu är den mer eller mindre en ihopsmält massa som inte riktigt fungerar.

Givetvis kommer ni snart att få ta del av vad vi jobbar med och med lite tur kan vi berätta det för er inom en snar framtid.

Hemma på berget där vi bor är det mesta som vanligt. Den stora skillnaden är kanske att vi har fått se solen lite.

I butiken har Sarah installerat stenar och mer eller mindre vänt uppochner på vår lilla butik till ett mycket gott resultat.

Annars är hösten som höstar brukar vara. Hundarna har nyfriserade fötter och jag har inte höstfriserat mina krukor utomhus. Tydligen var hundarna högre prioriterade

Nu blir det snart hundtramp och sen ska hjärnan läggas på is.

Ha en riktigt fin söndag.

Må alla vilda själar finna en tät gran…

Ett ilsket oktoberregn gör sig påmint mot fönsterrutorna medan värmen från tekoppen letar sig in under huden via mina kramande handflator. Utomhus river vilsna höstvindar i björkarnas allt kalare trädkronor och vattenpölarna växer sig långsamt stora som oceaner.

Kvällar som denna brukar jag tänka på djuren i skogen. Sen jag var en liten flicka. Rådjuren, rävarna, näbbmössen och älgarna. De som inte har en chans att helt undkomma vätan. Och jag tänker att de står där ute under en gran någonstans. Kanske pressade mot varandra. För att hålla värmen.

Och då.

Då vill jag ställa ifrån mig tekoppen och trycka ner mina orättvist varma fötter i ett par alldeles för stora gummistövlar och ge mig ut för att leta reda på varenda vattenskadad älg i hela Västernorrland. Sen vill jag blåsa pälsen torr med en hårfön i mitt smultronte-doftande kök. Och viska: det kommer att bli bra igen. Imorgon skiner solen.

Sen inser jag att jag inte är klok på en enda fläck. Att det är vansinne att kidnappa och tvångsgosa med vilda djur.

Men, det där med älgarna under granen, det har alltid varit en öm punkt för mig…

Mvh

Sarah Norén, älg-empaten

Livet har gått in i en ny fas

Det är höst.

Löven ramlar ner i takt med regndropparna och ger en melankolisk känsla.

Människor man möter gömmer sig under sina tjocka kläder och manar på hunden som stannat för att läsa notiserna i lokaltidningen på kissrundan.

Löven formar små vallar efter trottoarerna och småfåglarna kalasar på det sista av frön och bär som buskarna bjuder på.

Livet har gått in i en ny fas, en återhämningsfas som vi alla så mycket behöver men som mycket få uppskattar.

Tiemerna flyttas fram tidigare och tidigare så att lamporna i fönstren ska ge lite myskänsla och liksom skrämma bort det mörka och kalla.

Den där vackra tiden med sprakande färger är över, nu väntar en mer grå ton och ett vintertidsmörker som lägger samhället, människorna och naturen i dvala.

Det är precis som det ska. Nu är det tid för återhämtning och vila. Livet bjuder oss på naturens rytm och om vi följer den så är det snart åter dags att spira tillsammans med ljusets återkomst. Skotern, skidorna och vinterpromenaderna, tillsammans med en blek sol i februari väntar.

Njut av den mörka återhämtningen som står på tur, mycket snart är det dags att se hur alla dina tankefrön kommer att spira i takt med våren.

Tänd ett ljus och vila, den mörka tiden är snart över.

/E

”Det har hänt en olycka, du måste komma…”

Vi var precis på den där bästa platsen i livet. Allt flöt på, bilverkstan som min man startat gick betydligt bättre än vi vågat hoppas på och ryktet spred sig fort om att killen som drev verkstan var ett tekniskt geni så kunderna strömmade till helt automatiskt.

Det glittrade i ögonen på min man när han gick till jobbet. Livet var på topp och nu hade vi bestämt oss för att köpa hus. Två jättefina hus i Västernorrland skulle bli vår tillflyktsort i så stor mån vi kunde och när vi var klara med våra liv i Sörmland skulle det bli vårt hem på riktigt, men inte nu.

Jag trivdes fantastiskt bra med de 1000 arbetskamraterna jag hade i ladugården och värnade om på dagarna. Den lilla, unga Terven hade visat på mycket goda resultat på kursen vi tidigare gått och stod helt startklar för ytterligare en kurs.

Jakthundarna som tillhör familjen var vältränade och en av dom var en mycket omtyckt och duktig kille i skogen. Han lyckades på det mest fantastiska vis att lirka ut vildsvinen till närmaste pass-skytt. När viltet låg sågs han på ett gentlemannavis mingla bland jägare och vilt som bara en stjärna gör.

Barnen var utflugna. Det var bara vi nu och efter en lång avvänjningsperiod från att vara utan barnen hemma så var även jag redo för att ägna mig åt mina intressen, det vill säga min unga hund Wilse.

Jag minns den dagen så väl. Jag minns den som om den var för en vecka sedan men jag vet att det här gått 2.5 år sedan dagen det hände.

Jag stod i skogen med lera upp till knäna och planterade lärk. Jag var vansinnigt irriterad över att jag inte kunde se mina planterade rader. Lärken har en förmåga att försvinna in i miljön och helt vara bort för ögonen när dom kommit på plats i jorden.

Min telefon ringde. Jag såg att det var Peter och jag visste att just den dagen skulle han hjälpa en vän med två åkgräsklippare så jag svarade glatt. I andra änden hör jag svagt min man. –Det har hänt en olycka, du måste komma.

Alla tankar kom. Vad hade hänt? Han ringde ju så han var ju medveten men vad hade hänt?

Jag släppte allt jag hade för mina händer och tog mig ur den värsta av skogar jag varit i. Jag försökte ringa igen men inget svar. Jag ringde konstant, hela tiden och tillslut svarade han, svagt. Jag försökte ta reda på vad som hänt men till slut försvann han helt ur medvetande, för mig var han borta för alltid. I min värld var min älskade Peter död. Jag fick ingen kontakt med mannen som hade betytt mest för mig i mitt liv. Jag ville inte lägga på utan skrek allt jag kunde för att han skulle höra mig.

Jag åkte i ilfart till adressen jag visste att han var på och jag minns ingenting ifrån resan. Någonstans på mitten av sträckan ringde jag 112 och fick ett prio 1 larm. Ambulansen var på väg.

Jag kom före ambulansen men hörde den när jag hittade Peter liggandes på marken. Min röst fick honom att komma tillbaka i medvetande och ambulansmännen gav höga doser smärtlindring innan de ens kunde tänka tanken på att flytta honom.

Jag åkte efter ambulansen till sjukhuset. Tankarna snurrade men någonstans fanns en lättnad, han levde och var på väg mot vård.

Just där och då insåg jag att vårt liv aldrig mer skulle bli som tidigare. Jag visste inte riktigt vad som var fel men jag förstod att ryggen var av på mer än ett ställe.

Det visade sig att jag haft delvis rätt. Peter hade fått 6 stycken fullständiga kotkomprissioner och ytterligare några koter var delvis komprimerade.

Vi gick en ny tid till mötes. Dagarna som följde var i 100% smärta. Med hjälp av starka mediciner kunde han röra sig lite och SKULLE röra sig i den mån det gick.

Jag hade lyft ner våra sängar från övervåningen och jag vårdade mannen i mitt liv dag och natt. Peters hundar stationerade sig vid Peters sida och ingen vek av mer än under korta rastningar och matintag. De visste att husse behövde närhet och kärlek. Under hela deras tid hos oss hade matte tjatat om att man blir frisk av kramar och det tog de varsamt fasta på.

Tiden gick. Olyckan var ett faktum och läkarbesöken många. Det var ett äventyr varje gång vi skulle lämna hemmet, med styrning av mediciner för bästa smärtlindring.

Anledningen och diagnosen vi fick var kraftig benskörhet. Min man som då var 54 år hade en benstomme som en 112 åring. En helt demolerade rygg och var nu 7 cm kortare än före olyckan.

Jag var bestämd. Peter var bestämd. Vi skulle klara av det här på ett eller annat vis och vi skulle göra det med bravur och tillsammans.

Helt plötsligt började en ny tid.

Vi hade tackat ja till att köpa två fina hus 50 mil bort som var i relativt gott skick men som båda behövde både uppfräschning och i sinom tid lite större renoveringar. Tanken hade varit att vi skulle åka emellan och sköta det mesta av renoveringen innan vi flyttade upp vilket vi då inte såg som något som helst bekymmer.

Nu var livet ett annat. Det som skulle renoveras låg som lott på mig eller så skulle hantverkare hjälpa oss.

Peters framtid i arbetslivet var slut och för honom väntade det rehabilitering och sjukskrivning. Allt hade helt plötsligt fått en annan innebörd. Ingenting såg längre ut som det tidigare hade gjort. Våra jakthundar blev arbetslösa och Wilse blev blåst på sin kurs. Livet hade ändrat fokus men det var inte dåligt, bara annorlunda.

Efter mycket vändande på tillvaron bestämde vi oss för att flytta upp. Min man fick bära MAX 5 kg och framför oss låg en flytt. Jag skötte flytten och vid något tillfälle fick vi hjälp av ungarna att tömma garaget. Allt som jag inte kunde bära själv slängdes eller gavs bort och vi bestämde att det skulle bli så. Vi hade varandra, vår humor och en enorm kärlek som tagit oss igenom många tuffa tider genom åren så vi skulle klara det här.

Vi kom tillslut på plats. Den 6 november 2015 kom posten till vår nya adress och vi var nu 50 mil ifrån vår tidigare värld. Jag rastade 4 hundar, plockade in ved till två hus, skötte hemmet, skottade snö och hjälpte Peter när jag inte jobbade som timvikarie.

För mig var det inget konstigt men för Peter var det en katastrof. Vi hade i alla tider gjort allt tillsammans och nu fick han se på när jag gjorde det. Att sitta i situationen vilja men inte kunna var för honom det värsta i hela sjukdomsbilden. För mig var det värsta att inte kunna vara vid hans sida när jag måste jobba.

Men man löser allt bara man vill. Finns det tillräckligt med vilja så går precis allt och med tiden hittade vi lösningar på alla ‘problem’ och gjorde om dom till möjligheter.

Idag kan jag inte säga att vi har ett sämre liv efter olyckan, det är bara annorlunda mot vad det var innan. Bredvid mig igenom livet kommer Peter att gå och jag ska knuffa på honom med rullatorn när han är i vägen.

Livet kan förändras på mindre än en sekund men det behöver inte alltid bli dåligt. Människan är anpassningsbar och gör man det som krävs och alltid strävar efter det bästa så når man små delmål.

Peters eget mål är att han ska bli så bra som han kan bli och vi ska hjälpas åt med att nå det hela vägen.

//E

Det där man så lätt glömmer bort att bry sig om…

Låter hundarna få ligga i soffan. Sätter mig i köket. Får inte ihop allting. Försöker igen. Tills jag somnar ifrån frustrationen. Har inte sett stjärnhimlen sen augusti. Äter köttbullar. Tänder ljus. Har en katt i knät. Mest hela tiden.

Viker tvätt. Diskuterar gamla idolvinnare. Lyssnar på p4 och tittar på talgoxen som sitter på fönsterbrädan. Låter disken stå. Dricker kaffe ute. Njuter av hösten. Somnar tidigt. Vaknar innan solen och tänker på framtiden. Mediterar i gungstolen. Borde tvätta bilen. Men det är ingen idé.

Det var inte riktigt planen när jag vaknade i morse.

Söndag! Så vansinnigt mycket söndag idag.

Jag lyckades med konststycket att sova till 9 vilket var otroligt skönt men otippat. Tanken var att det inte skulle hända ett skit idag förutom hundpromenad och till och med den blev såsigt utdragen.

Vi lyckades ta oss ut med dom små liven och jag måste ju tycka att vi bor ganska fint. Hundarna strosade på och mellan varven sken solen. Givetvis regnade det också, man kan ju inte lämna en dag utan det kompakta grå.

När vi hade ätit kom jag på att det fanns en himla massa timmar kvar på den här kvällen och av någon, mycket annorlunda anledning så fick jag för mig att jag skulle baka bullar.

Så fick det bli, hundarna åkte ut ifrån köket och Sarah städade som en iller efter mig. Hon är en fantastisk människa att ha bredvid sig såna här gånger för ALLT jag stökar ner liksom bara försvinner.

När jag fick fart under fötterna fick även gubben fart och började baka drömmar. Han är kung på just drömmar men efter olyckan har han inte kunnat göra så mycket småpyssel i köket men idag var det tydligen en bra dag för just drömmar och Sarah fick ännu mer att stå i.

Resultatet blev inte så pjåkigt och helt plötsligt luktar hemmet nybakat, på bänken ligger det nybakade bullar och i små lådor och i min mage ligger det drömmar.

Perfekt avslut på en söndag.

Himlen klär i blått

Att sitta i solen på trappen med dagens första kaffe innan ögonen ens hunnit vakna.

Det är så nära magi man kan komma en lördag i oktober.

Idag ska jag återuppliva fräknarna på näsan och tanka D-vitamin.

Önskar er en fin dag

Kram,

Sarah

Att jobba hemifrån ||Vision och verklighet.

Tänk att få jobba hemifrån…

Långa fridfulla morgnar. Lediga kläder. En härlig ansiktskräm och ett kreativt hemmakontor. Inspirerande musik. Hälsosamma smoothies. Organiserade pärmar. Putsade dataskärmar. Lugna hundpromenader i lunchtid. Svara på mail. Nätverka. Administrera. Ta en kaffe. Ringa ett samtal. Snittblommor i fina vaser. Levande ljus på skrivbordet. Listor. Struktur och entreprenörskap.

Så tänkte jag att det skulle vara att jobba hemifrån.

——————————-

Nu jobbar jag hemifrån (delvis) och min vision stämmer inte riktigt överens med min verklighet:

Kommer hem efter hundpromenaden. Har lera upp till knäna. Disk i diskhon. Dammråttor i hörnen. Täcker hormonfinnarna på hakan med tandkräm och har hål i strumporna. Spill på utsidan av kaffekoppen. Alla papper i en hög och en osorterad mail-inkorg. Fotograferar nyheter till webbshoppen i sovrummet. Äter mackor. Lägger in artiklar. Ringer mamma och katten lägger döda möss på altanen.

Såhär ser det ut när jag tar våra produktbilder:

0% glamour, 110% kärlek.

Ta hand om er !

//Sarah