Som man säger: ett rådjur om dagen…

Jag är verkligen ingen morgonmänniska. För mig är morgnar i regel fruktansvärda. Att lämna sängen innebär ett massivt obehag i hela min kropp. Jag vet inte hur det känns att injicera bensin i blodet men jag kan föreställa mig att det liknar känslan jag upplever när väckarklockan ringer.

I alla fall, i morse väckte Kip mig klockan sju. Jag kände starka bensin-i-blodet-vibbar men jag klev upp, släppte ut hundarna och styrde stegen mot kaffebryggaren. När jag åter igen öppnade ytterdörren för att ta in hundarna mötte jag ett rådjur. Helt orädd gick hon omkring i höggräset bredvid huset. Där stod vi och tittade på varandra tills kaffebryggaren tystnade och jag bröt ögonkontakten.

Jag gick in med mina hundar, hällde upp en kopp kaffe och tog med den tillbaka till sängen.

Först fick jag sällskap av Waccin…

…tätt följd av Kip.

Sen låg vi såhär och goade i flera timmar. Dimma är inte lika mycket för att kramas som vi andra så hon la sig i hundsängen och sov sött och ostört.

När jag väl beslutade mig för att börja dagen var jag på så bra humör att jag fick för mig att yoga.

Sen åt jag köttbullar och makaroner innan klockan hade slagit 10.30. Galet. Det verkar som att den här dagen är full av möjligheter.

Hoppas att ni också haft en fin morgon.

Stor kram

//Sarah

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *