Må alla vilda själar finna en tät gran…

Ett ilsket oktoberregn gör sig påmint mot fönsterrutorna medan värmen från tekoppen letar sig in under huden via mina kramande handflator. Utomhus river vilsna höstvindar i björkarnas allt kalare trädkronor och vattenpölarna växer sig långsamt stora som oceaner.

Kvällar som denna brukar jag tänka på djuren i skogen. Sen jag var en liten flicka. Rådjuren, rävarna, näbbmössen och älgarna. De som inte har en chans att helt undkomma vätan. Och jag tänker att de står där ute under en gran någonstans. Kanske pressade mot varandra. För att hålla värmen.

Och då.

Då vill jag ställa ifrån mig tekoppen och trycka ner mina orättvist varma fötter i ett par alldeles för stora gummistövlar och ge mig ut för att leta reda på varenda vattenskadad älg i hela Västernorrland. Sen vill jag blåsa pälsen torr med en hårfön i mitt smultronte-doftande kök. Och viska: det kommer att bli bra igen. Imorgon skiner solen.

Sen inser jag att jag inte är klok på en enda fläck. Att det är vansinne att kidnappa och tvångsgosa med vilda djur.

Men, det där med älgarna under granen, det har alltid varit en öm punkt för mig…

Mvh

Sarah Norén, älg-empaten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *