”Det har hänt en olycka, du måste komma…”

Vi var precis på den där bästa platsen i livet. Allt flöt på, bilverkstan som min man startat gick betydligt bättre än vi vågat hoppas på och ryktet spred sig fort om att killen som drev verkstan var ett tekniskt geni så kunderna strömmade till helt automatiskt.

Det glittrade i ögonen på min man när han gick till jobbet. Livet var på topp och nu hade vi bestämt oss för att köpa hus. Två jättefina hus i Västernorrland skulle bli vår tillflyktsort i så stor mån vi kunde och när vi var klara med våra liv i Sörmland skulle det bli vårt hem på riktigt, men inte nu.

Jag trivdes fantastiskt bra med de 1000 arbetskamraterna jag hade i ladugården och värnade om på dagarna. Den lilla, unga Terven hade visat på mycket goda resultat på kursen vi tidigare gått och stod helt startklar för ytterligare en kurs.

Jakthundarna som tillhör familjen var vältränade och en av dom var en mycket omtyckt och duktig kille i skogen. Han lyckades på det mest fantastiska vis att lirka ut vildsvinen till närmaste pass-skytt. När viltet låg sågs han på ett gentlemannavis mingla bland jägare och vilt som bara en stjärna gör.

Barnen var utflugna. Det var bara vi nu och efter en lång avvänjningsperiod från att vara utan barnen hemma så var även jag redo för att ägna mig åt mina intressen, det vill säga min unga hund Wilse.

Jag minns den dagen så väl. Jag minns den som om den var för en vecka sedan men jag vet att det här gått 2.5 år sedan dagen det hände.

Jag stod i skogen med lera upp till knäna och planterade lärk. Jag var vansinnigt irriterad över att jag inte kunde se mina planterade rader. Lärken har en förmåga att försvinna in i miljön och helt vara bort för ögonen när dom kommit på plats i jorden.

Min telefon ringde. Jag såg att det var Peter och jag visste att just den dagen skulle han hjälpa en vän med två åkgräsklippare så jag svarade glatt. I andra änden hör jag svagt min man. –Det har hänt en olycka, du måste komma.

Alla tankar kom. Vad hade hänt? Han ringde ju så han var ju medveten men vad hade hänt?

Jag släppte allt jag hade för mina händer och tog mig ur den värsta av skogar jag varit i. Jag försökte ringa igen men inget svar. Jag ringde konstant, hela tiden och tillslut svarade han, svagt. Jag försökte ta reda på vad som hänt men till slut försvann han helt ur medvetande, för mig var han borta för alltid. I min värld var min älskade Peter död. Jag fick ingen kontakt med mannen som hade betytt mest för mig i mitt liv. Jag ville inte lägga på utan skrek allt jag kunde för att han skulle höra mig.

Jag åkte i ilfart till adressen jag visste att han var på och jag minns ingenting ifrån resan. Någonstans på mitten av sträckan ringde jag 112 och fick ett prio 1 larm. Ambulansen var på väg.

Jag kom före ambulansen men hörde den när jag hittade Peter liggandes på marken. Min röst fick honom att komma tillbaka i medvetande och ambulansmännen gav höga doser smärtlindring innan de ens kunde tänka tanken på att flytta honom.

Jag åkte efter ambulansen till sjukhuset. Tankarna snurrade men någonstans fanns en lättnad, han levde och var på väg mot vård.

Just där och då insåg jag att vårt liv aldrig mer skulle bli som tidigare. Jag visste inte riktigt vad som var fel men jag förstod att ryggen var av på mer än ett ställe.

Det visade sig att jag haft delvis rätt. Peter hade fått 6 stycken fullständiga kotkomprissioner och ytterligare några koter var delvis komprimerade.

Vi gick en ny tid till mötes. Dagarna som följde var i 100% smärta. Med hjälp av starka mediciner kunde han röra sig lite och SKULLE röra sig i den mån det gick.

Jag hade lyft ner våra sängar från övervåningen och jag vårdade mannen i mitt liv dag och natt. Peters hundar stationerade sig vid Peters sida och ingen vek av mer än under korta rastningar och matintag. De visste att husse behövde närhet och kärlek. Under hela deras tid hos oss hade matte tjatat om att man blir frisk av kramar och det tog de varsamt fasta på.

Tiden gick. Olyckan var ett faktum och läkarbesöken många. Det var ett äventyr varje gång vi skulle lämna hemmet, med styrning av mediciner för bästa smärtlindring.

Anledningen och diagnosen vi fick var kraftig benskörhet. Min man som då var 54 år hade en benstomme som en 112 åring. En helt demolerade rygg och var nu 7 cm kortare än före olyckan.

Jag var bestämd. Peter var bestämd. Vi skulle klara av det här på ett eller annat vis och vi skulle göra det med bravur och tillsammans.

Helt plötsligt började en ny tid.

Vi hade tackat ja till att köpa två fina hus 50 mil bort som var i relativt gott skick men som båda behövde både uppfräschning och i sinom tid lite större renoveringar. Tanken hade varit att vi skulle åka emellan och sköta det mesta av renoveringen innan vi flyttade upp vilket vi då inte såg som något som helst bekymmer.

Nu var livet ett annat. Det som skulle renoveras låg som lott på mig eller så skulle hantverkare hjälpa oss.

Peters framtid i arbetslivet var slut och för honom väntade det rehabilitering och sjukskrivning. Allt hade helt plötsligt fått en annan innebörd. Ingenting såg längre ut som det tidigare hade gjort. Våra jakthundar blev arbetslösa och Wilse blev blåst på sin kurs. Livet hade ändrat fokus men det var inte dåligt, bara annorlunda.

Efter mycket vändande på tillvaron bestämde vi oss för att flytta upp. Min man fick bära MAX 5 kg och framför oss låg en flytt. Jag skötte flytten och vid något tillfälle fick vi hjälp av ungarna att tömma garaget. Allt som jag inte kunde bära själv slängdes eller gavs bort och vi bestämde att det skulle bli så. Vi hade varandra, vår humor och en enorm kärlek som tagit oss igenom många tuffa tider genom åren så vi skulle klara det här.

Vi kom tillslut på plats. Den 6 november 2015 kom posten till vår nya adress och vi var nu 50 mil ifrån vår tidigare värld. Jag rastade 4 hundar, plockade in ved till två hus, skötte hemmet, skottade snö och hjälpte Peter när jag inte jobbade som timvikarie.

För mig var det inget konstigt men för Peter var det en katastrof. Vi hade i alla tider gjort allt tillsammans och nu fick han se på när jag gjorde det. Att sitta i situationen vilja men inte kunna var för honom det värsta i hela sjukdomsbilden. För mig var det värsta att inte kunna vara vid hans sida när jag måste jobba.

Men man löser allt bara man vill. Finns det tillräckligt med vilja så går precis allt och med tiden hittade vi lösningar på alla ’problem’ och gjorde om dom till möjligheter.

Idag kan jag inte säga att vi har ett sämre liv efter olyckan, det är bara annorlunda mot vad det var innan. Bredvid mig igenom livet kommer Peter att gå och jag ska knuffa på honom med rullatorn när han är i vägen.

Livet kan förändras på mindre än en sekund men det behöver inte alltid bli dåligt. Människan är anpassningsbar och gör man det som krävs och alltid strävar efter det bästa så når man små delmål.

Peters eget mål är att han ska bli så bra som han kan bli och vi ska hjälpas åt med att nå det hela vägen.

//E

Himlen klär i blått

Att sitta i solen på trappen med dagens första kaffe innan ögonen ens hunnit vakna.

Det är så nära magi man kan komma en lördag i oktober.

Idag ska jag återuppliva fräknarna på näsan och tanka D-vitamin.

Önskar er en fin dag

Kram,

Sarah

”Vad gör alla okända människor hela dagarna”

Möblerar om i vardagsrummet. Eldar för varmvatten. Går hundpromenader i motvind och lyssnar på pod utan hörlurar. Har stickade tröjor och halsduk dygnet runt.

Skriver fler tacksamhetslistor än att-göralistor. Beställer tågbiljetter. Dammsuger upp höstlöv från toagolvet. Planterar om blommor. Bär in stenar. Behöver naturen. Nära. Läser böcker. Har en mössa som är för stor.

Tänder ljus och ägnar kvällen åt att titta på Kjell Enhager. Skriver en rad. Skriver två, men får inget sammanhang. Har ångest och lyckorus. Tycker att det är tråkigt att fila naglarna.

Har ingen spolarvätska i bilen. Går igenom handväskan och hittar tre halvfulla snusdosor. Glömmer kläder i tvättmaskinen. Skriver brev som jag inte skickar. Vilar.

Dricker mer kaffe än te. Somnar med hundnos mot örat. Har ont i ryggen. Analyserar dagens nyans av grått. Tittar på idol. Tänker: vi har världens bästa kunder.

Går igenom mail. Extrapriserna på Ica. Tar vitaminer. Ler mot främlingar. Gömmer mig för bekanta. Pratar för mycket om vädret. Gör iordning fotbad i duschkabinen. Googlar ’middagstips’. Räknar dagar. Andas.

Svårigheten i att kladda dit ett kommatecken.

Jag tänkte att jag skulle ta upp ett ämne som har följt mig i hela mitt liv. Ett litet handikapp som för mig har satt många käppar i hjulen men som också har varit min styrka genom livet.

Det gjorde mig till klassens clown i skolan, eller jag kan säga att det gav mig fördelen att kunna prata mig igenom min skolgång och på så vis få lärarna att förstå att jag inte var tappad bakom en vagn även om mina provresultat visade annorlunda.

Jag är dyslektiker!

Kanske är ni några som har genomskådat det för länge sedan medans andra av er höjer lite på ögonbrynen och tänker, Det hade jag aldrig trott.

Så är det i alla fall och jag kan ifrån hjärtat säga att det var inte så vansinnigt lätt att ta sig igenom skolgången på 80-talet med det i bakfickan.

För mig har det svåra inte legat i att uttrycka mig. Det är det här med att stava orden rätt, kladda dit kommatecken, punkter och stor bokstav. Det är det som har varit det knöliga i mitt liv. Jag är även en sån som alla gör sig lustig över på Facebook, jag är en särskrivare. För mig är det inte självklart att fotboll sitter ihop. Men jag har genom åren lärt mig att det mesta som jag skriver isär SKA eller BÖR skrivas ihop vilket har gjort många gånger att jag skriver ihop så konstiga saker så det blir hysteriskt roligt bara därför.

Det här med att påpeka särskrivning för en dyslektiker är ingen vidare idé. Det enda du gör då är att du får känslan av att hälla vatten på en gås. Inte för att personen ifråga inte VILL lära sig att fotboll skrivs ihop, utan för att personen du just har försökt ge en lektion i svenska faktiskt har mycket svårt för att lära sig det du vill lära ut. Resultatet blir troligen bara att du går därifrån frustrerad och att den andra känner sig förminskad. Kan vara värt att ha med sig i tanken.

Mina svårigheter ligger idag inte i att skriva. Dagens samhälle är som gjort för sådana som mig med hjälpprogram, appar, Google och allt vad det nu finns. Nä problemet ligger som mest i min läsning.

Jag läser böcker som alla andra även om det inte går lika fort och jag följer med i texten på Tv:n när det är textade program MEN jag har problem om du skulle sätta ett A4a papper i handen på mig och be mig läsa igenom det. Jag kan inte som du, skumma igenom ett papper. Jag måste läsa det och gärna också dölja alla de andra rader som finns på pappret för att få in informationen på ett vettigt vis.

Jag har precis läst in massor med ämnen gällande psykiatri, psykologi och lite annat vilket gick toppenbra. Jag tog mig igenom med bra betyg för jag kunde göra det på mitt vis.

Många har än idag den gamla, falska bilden av dyslektiker, att vi är liite korkade… Så är inte fallet utan kanske är det så att vi har utvecklat ett annat sätt att arbeta på som gör att många arbetsplatser jublar när det dyker upp en särskrivare. Jag själv har haft en hel hög med högre positioner på arbetsplatser, utan att kunna skriva ihop fotboll.

Innan jag flyttade till Västernorrland arbetade jag som ladugårdsförman på en stor fårgård i 6 år. På gården fanns det runt 300-350 tackor vilket gör att antalet djur var mellan 800-1000st. Jag älskade mitt jobb och alla djuren.

Jag kunde något som troligen bara en sån som jag kunde lära mig, jag kunde mer än hälften av alla tackors historik genom åren i huvudet. Genom att läsa numret i örat så visste jag hur tackans tidigare lamningar varit, jag visste om hon eller lammen varit sjuka, jag kunde leta i hjärnan efter förklaringar från föregående år. Varför saker skedde med just henne eller hennes lamm hade jag i huvudet utan att följa någon journal eller liknande. Givetvis så kollade jag upp mina egna svar med det skrivna men många gånger behövdes det inte.

Det jag vill med all denna text är att förklara lite hur en dyslektiker fungerar. Döm inte en person för ett handikapp. Gör dig inte alltid lustig över en särskrivning, utan gläd dig åt att personen vågar skriva.

Det spelar inte så stor roll om han eller hon har fina betyg ifrån skolan för det finns garanterat färdigheter hos personen som just hånats, som kan sopar gatan med många som kan det där med att läsa och skriva, kanske även få de att känna sig mindervärdiga.

Det troliga är att han eller hon inte gör det, för att inte förminska någon eller försämra någons självkänsla. Vi vet allt för väl hur just den biten känns.

Om man bor sex mil från närmaste latte-serverande fik…

Varför är Ewa så duktig på att uppdatera bloggen medan Sarah bara latar sig?

Såhär är det: vi bor i skogen och kvalitén på vår internetuppkoppling får bedömas därefter.

Om man bor sex mil från närmaste latte-serverande fik kan man inte förvänta sig en oproblematisk relation till sin router. Det flyter liksom inte som i stan och jag köper det.

Vad jag där emot inte känner mig helt okej med är att vårt internet fryser ut mig. Jag får inte vara med. Det är inget skämt. Om någon annan vill använda internet här hemma måste de först be mig stänga av wi-fi’t på mina enheter. För om jag är ansluten till internet stör mina enheter ut hela systemet. Vilket i sin tur innebär att varken jag, min familj eller mina vänner kan använda nätet. Det blir med andra ord inget instagrammande.

Detta är personligt. Problem uppstår endast med mina enheter – min dator, min telefon och min surfplatta. Alla andra får röra sig fritt i Internets träskmarker medan jag får sitta still och vara tyst på en stubbe. Om jag reser mig från min stubbe blir det kaos i hela skogen. Det känns orättvist. Jag vill också få röra mig fritt.

Kan man åberopa allemansrätten?

Nu har jag i alla fall lyckats ladda ner en app och jag hoppas att jag kommer att kunna blogga härifrån framöver. Internetuppkopplingen brukar vara mer generös med app-användandet än webbsidor. Än så länge verkar det fungera men Internet är påhittigt när det kommer till att motarbeta mig så det dröjer nog en stund innan jag vågar ropa hej.

Bild från förra veckan när jag var hundvakt till mammas Wilse.

När det inte riktigt blir som man har tänkt sig.

Hej på er!

Om ni skrollade neråt en bit i det här inlägget så ska ni få se…

Skrolla på ni, ni kan ta hela vägen ner till nästa.

Såg ni? Nä, jag kunde tänka mig det för det finns inte så mycket mer att se än just mina ord.

Det här som skulle bli en så fin blogg med en massa bilder och så, verkar för stunden bli mest bara OCH SÅ. Det vill säga en ganska bildfattig blogg, i alla fall för stunden.

Den yngre förmågan av oss sliter just nu sitt hår över VARFÖR det inte går att ladda upp bilder medans jag sitter nyduschad och skriver inlägg.

Det är söndag idag, även i skogen där vi bor och den har varit helt i min smak hela dagen. Söndagar är den dagen då vi kan ta vår brokiga skara med hundar och gå gemensamt med allihop. Det ser nog ganska roligt ut när vi kommer traskandes med våra 5 hundar. Det är ju inte så att vi har hållt oss till en ras utan blandat Hej vilt bland sorter, raser, blandraser och åldrar. Det närmaste vi kommer är väl kanske att vi har två vallhundar, en ung Tervueren och en hysteriskt gammal Border collie. Sen har vi även två arbetslösa jakthundar sen husse blev sjuk och en retriever som helst skulle ligga kvar i soffan. Alla har fantastiska personligheter och alla behöver daglig motion.

Söndagen har även innehållit paketinslagning till våra kunder på webbshopen och även dammsugaren har blivit rastad i ett av husen, (läs Sarahs hus)

Hur som helst så ville jag nog bara förklara lite för er vad som hände efter att vi slog på stora trumman om att vi skaffat blogg. Nu vet ni att det strular lite för oss MEN, vilket år som helst så har vi nog bilder igen.

Jag vill önska er alla en fin söndag

//Ewa