.. om vi inte gör det så ramlar vi ur boxen

Att gå sin egen väg är inte alltid så populärt. Det finns många runt om oss som tycker sig ha den bästa lösningen för just dig. Vi går igenom livet med ett ideal som på något vis bör uppfyllas och om vi nu inte gör det så ramla vi ur boxen. Boxen som delats ut till oss ses som en trygg enhet som ger oss harmoni och trygghet. Bara vi håller oss till det som förväntas av oss i skolan, samhället, vänkretsen och kanske även våra föräldrar så får vi en klapp på axeln med ord som. – Det kommer att gå bra för dig, fortsätt som du gör bara så kommer det att gå bra för dig.

Det här är ju givetvis en lögn. Jag kanske blev född i liten by där alla var bönder eller arbetar på verket. Mina ambitioner kanske inte alls ligger i att bli förman om 25 år på ett verk som jag inte ens orkar tänka på. Eller så blev jag född i en stor stad med massor av intryck och förutsättningar men som inte lockar alls då min innersta önskan är att få leva enkelt på en gård.

Många av oss som gör ett litet försök i att ta ett kliv ur boxen, blir ofta visade tillbaka av någon som tror sig veta vad som är bäst för just dig. Det slutar oftast med att man fogar in sig i ledet igen och ”biter ihop” med hopp om att det blir nog bra, bara jag försöker lite till.

Det som är menat som välvilja hos personen som visar tillbaka dig till en box du inte vill vara i är egentligen en ren förminskning eller ska jag skriva, förnedring av dig som person.

Det finns bara en person som vet vad som är bäst för dig och det är du. Vill du inte arbeta på verket utan vill satsa hårt på en reklambyrå i Göteborg så kommer du aldrig att bli tillfreds med dig själv om du inte i alla fall försöker.

Livet är en skola som ska lära dig vägen till dina drömmar. Om det står någon i vägen som undrar varför du gjort ditt val så får du följa din innersta önskan och helt enkelt inte lyssna på vad andra tycker. Troligen kommer samma person tillslut undra –Hur gjorde du för att komma dit du är idag.

Livet är ditt så lev det på ditt sätt, och låt alla andra får leva sitt liv på sitt sätt.

/E

Nu hjälper vi lilla Moa att vinna kampen mot cancern.

I vår närhet finns en liten flicka som drabbats av cancer och hon befinner sig nu med sin mor i Umeå för bästa vård. På Facebook finns det en sida där vi i byn blivit inbjudna för att kunna stötta familjen på alla vis vi kan. Jag önskar så innerligt att familjen känner kärleken, hoppet och tryggheten som lämnas på sidan.

Jag vet att denna veckan blir tuff för Moa. Mycket kommer att hända i en liten flickas liv för hennes framtid och hälsa. Hennes mamma finns vid hennes sida och har lagt det finaste hon har i sjukvårdens omsorg och vård. Hon är obarmhärtigt tvungen att gå en väg i livet, bredvid sin dotter som ingen vill gå.

Kvar i byn finns den övriga familjen.

Ingen av föräldrarna har körkort vilket försvårar för familjen då avståndet mellan hemmet och sjukhuset är mer än 30 mil enkel resa. Den övriga familjen måste fortsätta sina liv för en ganska lång tid utan sin sambo, mamma och syster i hemmet med all oro som hör till. Moa och hennes mamma är på plats för att vinna en av de tuffaste strider som kan tilldelas en människa.

Varje dag insjuknar mängder av barn i cancer och nu är Moa en av dom. Moa får ta del av den forskning vi skänker pengar till genom cancerfonden och barncancerfonden. Alla barn som idag blir sjuka är värda var enda krona som skänkts och kommer att skänkas.

I det här fallet behöver även familjen ekonomiskt stöd då omständigheterna och avståndet gör det både svårt och mycket kostsamt att kunna stötta varandra som en familj.

Det finns möjligheter att hjälpa familjen ekonomiskt genom ett swich nummer 0702623664.

De som har en möjlighet att ge en gåva till familjen är välkomna att göra det.

Alla kan hjälpa familjen i denna situation, med eller utan ekonomiskt bidrag.

Tro, Hopp och Kärlek kan man alltid ge genom ett uppmuntrande ord, skänka en tanke med mycket kärlek eller visa sitt stöd genom vänlighet och medmänsklighet.

Nu fightas vi tillsammans med Moa och hjälper henne att vinna kampen mot cancern.

Moa har en grupp på Facebook som heter ”Yrvädret Moas fight”

Ewa & Sarah

En söndag i oktober

Det är söndag idag.

Hjärnan har jobbat så hårt under de senaste dagarna med massor av projekt som är på gång så nu är den mer eller mindre en ihopsmält massa som inte riktigt fungerar.

Givetvis kommer ni snart att få ta del av vad vi jobbar med och med lite tur kan vi berätta det för er inom en snar framtid.

Hemma på berget där vi bor är det mesta som vanligt. Den stora skillnaden är kanske att vi har fått se solen lite.

I butiken har Sarah installerat stenar och mer eller mindre vänt uppochner på vår lilla butik till ett mycket gott resultat.

Annars är hösten som höstar brukar vara. Hundarna har nyfriserade fötter och jag har inte höstfriserat mina krukor utomhus. Tydligen var hundarna högre prioriterade

Nu blir det snart hundtramp och sen ska hjärnan läggas på is.

Ha en riktigt fin söndag.

Må alla vilda själar finna en tät gran…

Ett ilsket oktoberregn gör sig påmint mot fönsterrutorna medan värmen från tekoppen letar sig in under huden via mina kramande handflator. Utomhus river vilsna höstvindar i björkarnas allt kalare trädkronor och vattenpölarna växer sig långsamt stora som oceaner.

Kvällar som denna brukar jag tänka på djuren i skogen. Sen jag var en liten flicka. Rådjuren, rävarna, näbbmössen och älgarna. De som inte har en chans att helt undkomma vätan. Och jag tänker att de står där ute under en gran någonstans. Kanske pressade mot varandra. För att hålla värmen.

Och då.

Då vill jag ställa ifrån mig tekoppen och trycka ner mina orättvist varma fötter i ett par alldeles för stora gummistövlar och ge mig ut för att leta reda på varenda vattenskadad älg i hela Västernorrland. Sen vill jag blåsa pälsen torr med en hårfön i mitt smultronte-doftande kök. Och viska: det kommer att bli bra igen. Imorgon skiner solen.

Sen inser jag att jag inte är klok på en enda fläck. Att det är vansinne att kidnappa och tvångsgosa med vilda djur.

Men, det där med älgarna under granen, det har alltid varit en öm punkt för mig…

Mvh

Sarah Norén, älg-empaten

Livet har gått in i en ny fas

Det är höst.

Löven ramlar ner i takt med regndropparna och ger en melankolisk känsla.

Människor man möter gömmer sig under sina tjocka kläder och manar på hunden som stannat för att läsa notiserna i lokaltidningen på kissrundan.

Löven formar små vallar efter trottoarerna och småfåglarna kalasar på det sista av frön och bär som buskarna bjuder på.

Livet har gått in i en ny fas, en återhämningsfas som vi alla så mycket behöver men som mycket få uppskattar.

Tiemerna flyttas fram tidigare och tidigare så att lamporna i fönstren ska ge lite myskänsla och liksom skrämma bort det mörka och kalla.

Den där vackra tiden med sprakande färger är över, nu väntar en mer grå ton och ett vintertidsmörker som lägger samhället, människorna och naturen i dvala.

Det är precis som det ska. Nu är det tid för återhämtning och vila. Livet bjuder oss på naturens rytm och om vi följer den så är det snart åter dags att spira tillsammans med ljusets återkomst. Skotern, skidorna och vinterpromenaderna, tillsammans med en blek sol i februari väntar.

Njut av den mörka återhämtningen som står på tur, mycket snart är det dags att se hur alla dina tankefrön kommer att spira i takt med våren.

Tänd ett ljus och vila, den mörka tiden är snart över.

/E

Det där man så lätt glömmer bort att bry sig om…

Låter hundarna få ligga i soffan. Sätter mig i köket. Får inte ihop allting. Försöker igen. Tills jag somnar ifrån frustrationen. Har inte sett stjärnhimlen sen augusti. Äter köttbullar. Tänder ljus. Har en katt i knät. Mest hela tiden.

Viker tvätt. Diskuterar gamla idolvinnare. Lyssnar på p4 och tittar på talgoxen som sitter på fönsterbrädan. Låter disken stå. Dricker kaffe ute. Njuter av hösten. Somnar tidigt. Vaknar innan solen och tänker på framtiden. Mediterar i gungstolen. Borde tvätta bilen. Men det är ingen idé.

Det var inte riktigt planen när jag vaknade i morse.

Söndag! Så vansinnigt mycket söndag idag.

Jag lyckades med konststycket att sova till 9 vilket var otroligt skönt men otippat. Tanken var att det inte skulle hända ett skit idag förutom hundpromenad och till och med den blev såsigt utdragen.

Vi lyckades ta oss ut med dom små liven och jag måste ju tycka att vi bor ganska fint. Hundarna strosade på och mellan varven sken solen. Givetvis regnade det också, man kan ju inte lämna en dag utan det kompakta grå.

När vi hade ätit kom jag på att det fanns en himla massa timmar kvar på den här kvällen och av någon, mycket annorlunda anledning så fick jag för mig att jag skulle baka bullar.

Så fick det bli, hundarna åkte ut ifrån köket och Sarah städade som en iller efter mig. Hon är en fantastisk människa att ha bredvid sig såna här gånger för ALLT jag stökar ner liksom bara försvinner.

När jag fick fart under fötterna fick även gubben fart och började baka drömmar. Han är kung på just drömmar men efter olyckan har han inte kunnat göra så mycket småpyssel i köket men idag var det tydligen en bra dag för just drömmar och Sarah fick ännu mer att stå i.

Resultatet blev inte så pjåkigt och helt plötsligt luktar hemmet nybakat, på bänken ligger det nybakade bullar och i små lådor och i min mage ligger det drömmar.

Perfekt avslut på en söndag.

Vad döljer sig bakom butikens fina yttre?

Att ha en butik så som vi har är fantastiskt roligt. Vi värnar om den helt hysteriskt och putsar och fejar på golv och hyllor så att det ska kännas så där fint och fräscht när man som kund kommer in till oss.

Ungefär en gång i månaden får vi feeling och möblerar om alla hyllor för att våra kunder ska få ett nytt blickfång och se andra möjligheter.

Det gör att det för oss är både roligare och lättare att hålla rent och vi får en blick över vad som behövs nytt eller kanske helt försvinna

Att springa runt i butiken och ta bilder är inte bara för att visa upp oss och stoltsera med vad vi har, det hjälper också till att se butiken från ett nytt perspektiv. Som på bilden här ovanför så ser jag genast att vissa saker står snett och något kanske inte ens passar in just där.

Som på den här bilden. Det ena ljuset sitter inte i ljusstaken ordentligt och jag ser det inte så bra om jag sveper med blicken över butiken men på bild syns det allt för bra.

Det som är på bilden ovan är vad jag har framför mig när jag står vid disken. När jag ser det på bild ser jag genast om något ska tillföras eller plockas bort.

Så håller vi på.. Vi är stolta över vår lilla butik och helt galet förtjusta över våra kunder. Det vi visar upp är, i vår värld, snyggt och prydligt MEN vad döljer sig egentligen bakom det gröna draperiet??

På riktigt så är det ibland kartong-kaos 🤤

Om jag på något vis ska kunna ge de två sista bilderna rättvisa så skulle jag kunna skylla på webbshopen. Jag skulle kunna säga.. Man vet aldrig när man behöver en kartong. Men den tiden och mängden är liksom förbi för länge sedan.

Idag har jag i alla fall tagit tag i just KARTONGER och jag kan säga att det var inte en dag för tidigt.

Nu ska bara Sarah komma hit med sin stora bil UTAN hundburar så är vi av med allt.

Jag tror att jag har offrat 1 timme på ordning och reda bakom det gröna skynket idag och jag har nog haft en startsträcka på ca 2 månader.

Ni får gärna kalla mig korkad

//Ewa

Projekt vardagsrum ||Budget: 0kr

Jag flyttade till Västernorrland av längtan till naturen och lugnet. Att få möjlighet att bo här bland bergen är för mig helt ovärderligt.

Flytten har dock inneburit en del… uppoffringar(?), i alla fall temporärt. I princip alla mina saker är kvar i Sörmland tillsammans med min stora kärlek. Och så ser det ut som att det får vara tills min bättre hälft har slutfört sina studier och vi kan börja flytta grejor på riktigt.

Tillsvidare hyr jag huset som ligger mitt emot mammas. Här finns allt jag behöver, men utan mina saker har det varit svårt att få det att kännas som mitt.

I helgen gjorde jag dock en kraftansträngning för att försöka skapa lite myskänsla i ett av rummen och i det här inlägget tänkte jag visa hur det blev.

Före:

Detta fanns i rummet från början:

– En soffa

– Ett slitet köksbord

– En gungstol

– En sekretär av typ bly (tung)

– Några otroligt trötta växter i jord från 2009

– Ett litet vitt bord

– En blå pall

– Gardiner

– En magisk världskarta

– En ljusslinga

—————————————————————–

Efter

Alla nya saker har jag hittat i skrymslen runtom på gården. Några lastpallar, stenplattor, tegelstenar, en gammal trälucka, en förbrukad trädgårdsstol.

Det platsar inte i något inredningsmagasin men jag måste säga att jag trivs otroligt bra (:

Kram,

S

Det är det perfekta inre vi ska sträva efter.

Jag sitter och tänker på min vecka som varit. Jag går igenom förra veckan, från onsdag till lördag. Jag hade mycket jobb som stod på agendan. Jag för runt som en skållad råtta, satt i bil, i telefon, trampade med hundar, bakade bullar, städade hus, märkte skog, ja listan kan göras ganska lång och dagarna gick mycket fort.

Av någon anledning så fortsatte det även lördagen men från söndagen och framåt så drog någon ur sladden. Jag upplever det som så i alla fall.

Jag trampade med mina hundar på mornarna men i min värld så har jag BARA varit LAT mina sista dagar av ”ledigheten” innan jag går på i morgon i butiken.

Det konstiga är att maten har blivit lagad, tvätten har blivit tvättad, golven har blivit skurade och veden är intagen men jag har i min värld varit LAT.

Det här fick mig att tänka till lite.

Hur ser vi egentligen på oss själva? Om ribban ligger så högt som den tydligen gjort för mig den här veckan så undrar jag om det inte är dax för många av oss att få vara lite lata. Vi behöver göra ingenting ibland och bara läsa en bok, knyppla eller vad vi nu tycker är viktigt.

Livet går inte ut på ett perfekt yttre. Det är det perfekta inre vi ska sträva efter och för att nå dit behöver kropp och själ hänga med på tåget, och då krävs det att vi är ordentligt lata mellan varven.