”Det har hänt en olycka, du måste komma…”

Vi var precis på den där bästa platsen i livet. Allt flöt på, bilverkstan som min man startat gick betydligt bättre än vi vågat hoppas på och ryktet spred sig fort om att killen som drev verkstan var ett tekniskt geni så kunderna strömmade till helt automatiskt.

Det glittrade i ögonen på min man när han gick till jobbet. Livet var på topp och nu hade vi bestämt oss för att köpa hus. Två jättefina hus i Västernorrland skulle bli vår tillflyktsort i så stor mån vi kunde och när vi var klara med våra liv i Sörmland skulle det bli vårt hem på riktigt, men inte nu.

Jag trivdes fantastiskt bra med de 1000 arbetskamraterna jag hade i ladugården och värnade om på dagarna. Den lilla, unga Terven hade visat på mycket goda resultat på kursen vi tidigare gått och stod helt startklar för ytterligare en kurs.

Jakthundarna som tillhör familjen var vältränade och en av dom var en mycket omtyckt och duktig kille i skogen. Han lyckades på det mest fantastiska vis att lirka ut vildsvinen till närmaste pass-skytt. När viltet låg sågs han på ett gentlemannavis mingla bland jägare och vilt som bara en stjärna gör.

Barnen var utflugna. Det var bara vi nu och efter en lång avvänjningsperiod från att vara utan barnen hemma så var även jag redo för att ägna mig åt mina intressen, det vill säga min unga hund Wilse.

Jag minns den dagen så väl. Jag minns den som om den var för en vecka sedan men jag vet att det här gått 2.5 år sedan dagen det hände.

Jag stod i skogen med lera upp till knäna och planterade lärk. Jag var vansinnigt irriterad över att jag inte kunde se mina planterade rader. Lärken har en förmåga att försvinna in i miljön och helt vara bort för ögonen när dom kommit på plats i jorden.

Min telefon ringde. Jag såg att det var Peter och jag visste att just den dagen skulle han hjälpa en vän med två åkgräsklippare så jag svarade glatt. I andra änden hör jag svagt min man. –Det har hänt en olycka, du måste komma.

Alla tankar kom. Vad hade hänt? Han ringde ju så han var ju medveten men vad hade hänt?

Jag släppte allt jag hade för mina händer och tog mig ur den värsta av skogar jag varit i. Jag försökte ringa igen men inget svar. Jag ringde konstant, hela tiden och tillslut svarade han, svagt. Jag försökte ta reda på vad som hänt men till slut försvann han helt ur medvetande, för mig var han borta för alltid. I min värld var min älskade Peter död. Jag fick ingen kontakt med mannen som hade betytt mest för mig i mitt liv. Jag ville inte lägga på utan skrek allt jag kunde för att han skulle höra mig.

Jag åkte i ilfart till adressen jag visste att han var på och jag minns ingenting ifrån resan. Någonstans på mitten av sträckan ringde jag 112 och fick ett prio 1 larm. Ambulansen var på väg.

Jag kom före ambulansen men hörde den när jag hittade Peter liggandes på marken. Min röst fick honom att komma tillbaka i medvetande och ambulansmännen gav höga doser smärtlindring innan de ens kunde tänka tanken på att flytta honom.

Jag åkte efter ambulansen till sjukhuset. Tankarna snurrade men någonstans fanns en lättnad, han levde och var på väg mot vård.

Just där och då insåg jag att vårt liv aldrig mer skulle bli som tidigare. Jag visste inte riktigt vad som var fel men jag förstod att ryggen var av på mer än ett ställe.

Det visade sig att jag haft delvis rätt. Peter hade fått 6 stycken fullständiga kotkomprissioner och ytterligare några koter var delvis komprimerade.

Vi gick en ny tid till mötes. Dagarna som följde var i 100% smärta. Med hjälp av starka mediciner kunde han röra sig lite och SKULLE röra sig i den mån det gick.

Jag hade lyft ner våra sängar från övervåningen och jag vårdade mannen i mitt liv dag och natt. Peters hundar stationerade sig vid Peters sida och ingen vek av mer än under korta rastningar och matintag. De visste att husse behövde närhet och kärlek. Under hela deras tid hos oss hade matte tjatat om att man blir frisk av kramar och det tog de varsamt fasta på.

Tiden gick. Olyckan var ett faktum och läkarbesöken många. Det var ett äventyr varje gång vi skulle lämna hemmet, med styrning av mediciner för bästa smärtlindring.

Anledningen och diagnosen vi fick var kraftig benskörhet. Min man som då var 54 år hade en benstomme som en 112 åring. En helt demolerade rygg och var nu 7 cm kortare än före olyckan.

Jag var bestämd. Peter var bestämd. Vi skulle klara av det här på ett eller annat vis och vi skulle göra det med bravur och tillsammans.

Helt plötsligt började en ny tid.

Vi hade tackat ja till att köpa två fina hus 50 mil bort som var i relativt gott skick men som båda behövde både uppfräschning och i sinom tid lite större renoveringar. Tanken hade varit att vi skulle åka emellan och sköta det mesta av renoveringen innan vi flyttade upp vilket vi då inte såg som något som helst bekymmer.

Nu var livet ett annat. Det som skulle renoveras låg som lott på mig eller så skulle hantverkare hjälpa oss.

Peters framtid i arbetslivet var slut och för honom väntade det rehabilitering och sjukskrivning. Allt hade helt plötsligt fått en annan innebörd. Ingenting såg längre ut som det tidigare hade gjort. Våra jakthundar blev arbetslösa och Wilse blev blåst på sin kurs. Livet hade ändrat fokus men det var inte dåligt, bara annorlunda.

Efter mycket vändande på tillvaron bestämde vi oss för att flytta upp. Min man fick bära MAX 5 kg och framför oss låg en flytt. Jag skötte flytten och vid något tillfälle fick vi hjälp av ungarna att tömma garaget. Allt som jag inte kunde bära själv slängdes eller gavs bort och vi bestämde att det skulle bli så. Vi hade varandra, vår humor och en enorm kärlek som tagit oss igenom många tuffa tider genom åren så vi skulle klara det här.

Vi kom tillslut på plats. Den 6 november 2015 kom posten till vår nya adress och vi var nu 50 mil ifrån vår tidigare värld. Jag rastade 4 hundar, plockade in ved till två hus, skötte hemmet, skottade snö och hjälpte Peter när jag inte jobbade som timvikarie.

För mig var det inget konstigt men för Peter var det en katastrof. Vi hade i alla tider gjort allt tillsammans och nu fick han se på när jag gjorde det. Att sitta i situationen vilja men inte kunna var för honom det värsta i hela sjukdomsbilden. För mig var det värsta att inte kunna vara vid hans sida när jag måste jobba.

Men man löser allt bara man vill. Finns det tillräckligt med vilja så går precis allt och med tiden hittade vi lösningar på alla ‘problem’ och gjorde om dom till möjligheter.

Idag kan jag inte säga att vi har ett sämre liv efter olyckan, det är bara annorlunda mot vad det var innan. Bredvid mig igenom livet kommer Peter att gå och jag ska knuffa på honom med rullatorn när han är i vägen.

Livet kan förändras på mindre än en sekund men det behöver inte alltid bli dåligt. Människan är anpassningsbar och gör man det som krävs och alltid strävar efter det bästa så når man små delmål.

Peters eget mål är att han ska bli så bra som han kan bli och vi ska hjälpas åt med att nå det hela vägen.

//E

Att jobba hemifrån ||Vision och verklighet.

Tänk att få jobba hemifrån…

Långa fridfulla morgnar. Lediga kläder. En härlig ansiktskräm och ett kreativt hemmakontor. Inspirerande musik. Hälsosamma smoothies. Organiserade pärmar. Putsade dataskärmar. Lugna hundpromenader i lunchtid. Svara på mail. Nätverka. Administrera. Ta en kaffe. Ringa ett samtal. Snittblommor i fina vaser. Levande ljus på skrivbordet. Listor. Struktur och entreprenörskap.

Så tänkte jag att det skulle vara att jobba hemifrån.

——————————-

Nu jobbar jag hemifrån (delvis) och min vision stämmer inte riktigt överens med min verklighet:

Kommer hem efter hundpromenaden. Har lera upp till knäna. Disk i diskhon. Dammråttor i hörnen. Täcker hormonfinnarna på hakan med tandkräm och har hål i strumporna. Spill på utsidan av kaffekoppen. Alla papper i en hög och en osorterad mail-inkorg. Fotograferar nyheter till webbshoppen i sovrummet. Äter mackor. Lägger in artiklar. Ringer mamma och katten lägger döda möss på altanen.

Såhär ser det ut när jag tar våra produktbilder:

0% glamour, 110% kärlek.

Ta hand om er !

//Sarah

WiDiKi – Del 1


Vet ni..

Nu i dagarna har WiDiKibutiken varit öppen i  6 månader.

Vi har under den här tiden träffat så otroligt mycket härliga kunder. Sarah har slitit sitt hår över webbshoppen, prenumerationer och nu senast bloggen. Vilket jobb hon har gjort och vilken resa vi har gjort tillsammans.

Det hela började på en av miljoner hundpromenader redan i maj 2016. Vi gjorde som vi alltid brukar göra, vi födde idéer och en liten gnista tändes som tillslut, nästan ett år senare blev WiDiKi.

Under sommaren arbetade Sarah på en arbetsplats hon trivdes bra på och jag pluggade ALLT som gick att lära sig om psykologi och framför allt psykiatri. Vi fortsatte vattna det lilla fröt som vi satte i maj och det började gro, få blad och bli en liten liten planta. Vi hade kommit långt i våra planer men det var ett helt maratonlopp kvar innan vi vågade tro. Tro på det som senare förändrade våra liv ganska dramatiskt. Folk runt omkring oss tipsade om tjänster som gick att söka och kunde inte förstå varför vi båda bytte samtalsämne när det kom på tal.

Hösten var nu ett faktum och det var dags att ta någon form av beslut på grund av många faktorer. Vi var livrädda. Jag framför allt var helt galet skiträdd för att vara tydlig. Om jag så JA till detta projekt så skulle jag kasta in den människan jag skyddat från allt farligt i då, 24 år, rakt in i ett fruktansvärt ansvar, massor av arbete, sömnlösa nätter och… Ja, ni förstår ju säkert alla resterande tankar jag hade i mitt huvud.

Bollen låg hos mig, jag skulle ta mitt beslut, Sarah hade sagt sitt.

Jag åkte iväg på ytterligare en tenta, skrev den i någon form av dimma och fick äntligen åka hem. Givetvis fanns det i mitt huvud hela tiden och tillslut ville jag bryta alla tankar, jag satte på radion. Jag såg att det var radio Jämtland på men precis då spelade de Magnus Ugglas ”Världen är din”

Jag lyssnade på alla ord och tankarna började igen att snurra.Den här gången med Magnus Ugglas syn att se på livet.

När låten var slut slog jag över till Västernorrlands radio. Givetvis spelade även de, precis när jag slog över, Magnus Ugglas ”Världen är din”

Jag kan säga att det kom en liten tår och det lyftes bort ett stort berg av oro och förvirring.

Givetvis skulle vi låta vår planta bli större, givetvis var det som Uggla sjöng:

”Höj, våga, vinn… Världen är din.

Fortsättning följer….

//Ewa