”Det har hänt en olycka, du måste komma…”

Vi var precis på den där bästa platsen i livet. Allt flöt på, bilverkstan som min man startat gick betydligt bättre än vi vågat hoppas på och ryktet spred sig fort om att killen som drev verkstan var ett tekniskt geni så kunderna strömmade till helt automatiskt.

Det glittrade i ögonen på min man när han gick till jobbet. Livet var på topp och nu hade vi bestämt oss för att köpa hus. Två jättefina hus i Västernorrland skulle bli vår tillflyktsort i så stor mån vi kunde och när vi var klara med våra liv i Sörmland skulle det bli vårt hem på riktigt, men inte nu.

Jag trivdes fantastiskt bra med de 1000 arbetskamraterna jag hade i ladugården och värnade om på dagarna. Den lilla, unga Terven hade visat på mycket goda resultat på kursen vi tidigare gått och stod helt startklar för ytterligare en kurs.

Jakthundarna som tillhör familjen var vältränade och en av dom var en mycket omtyckt och duktig kille i skogen. Han lyckades på det mest fantastiska vis att lirka ut vildsvinen till närmaste pass-skytt. När viltet låg sågs han på ett gentlemannavis mingla bland jägare och vilt som bara en stjärna gör.

Barnen var utflugna. Det var bara vi nu och efter en lång avvänjningsperiod från att vara utan barnen hemma så var även jag redo för att ägna mig åt mina intressen, det vill säga min unga hund Wilse.

Jag minns den dagen så väl. Jag minns den som om den var för en vecka sedan men jag vet att det här gått 2.5 år sedan dagen det hände.

Jag stod i skogen med lera upp till knäna och planterade lärk. Jag var vansinnigt irriterad över att jag inte kunde se mina planterade rader. Lärken har en förmåga att försvinna in i miljön och helt vara bort för ögonen när dom kommit på plats i jorden.

Min telefon ringde. Jag såg att det var Peter och jag visste att just den dagen skulle han hjälpa en vän med två åkgräsklippare så jag svarade glatt. I andra änden hör jag svagt min man. –Det har hänt en olycka, du måste komma.

Alla tankar kom. Vad hade hänt? Han ringde ju så han var ju medveten men vad hade hänt?

Jag släppte allt jag hade för mina händer och tog mig ur den värsta av skogar jag varit i. Jag försökte ringa igen men inget svar. Jag ringde konstant, hela tiden och tillslut svarade han, svagt. Jag försökte ta reda på vad som hänt men till slut försvann han helt ur medvetande, för mig var han borta för alltid. I min värld var min älskade Peter död. Jag fick ingen kontakt med mannen som hade betytt mest för mig i mitt liv. Jag ville inte lägga på utan skrek allt jag kunde för att han skulle höra mig.

Jag åkte i ilfart till adressen jag visste att han var på och jag minns ingenting ifrån resan. Någonstans på mitten av sträckan ringde jag 112 och fick ett prio 1 larm. Ambulansen var på väg.

Jag kom före ambulansen men hörde den när jag hittade Peter liggandes på marken. Min röst fick honom att komma tillbaka i medvetande och ambulansmännen gav höga doser smärtlindring innan de ens kunde tänka tanken på att flytta honom.

Jag åkte efter ambulansen till sjukhuset. Tankarna snurrade men någonstans fanns en lättnad, han levde och var på väg mot vård.

Just där och då insåg jag att vårt liv aldrig mer skulle bli som tidigare. Jag visste inte riktigt vad som var fel men jag förstod att ryggen var av på mer än ett ställe.

Det visade sig att jag haft delvis rätt. Peter hade fått 6 stycken fullständiga kotkomprissioner och ytterligare några koter var delvis komprimerade.

Vi gick en ny tid till mötes. Dagarna som följde var i 100% smärta. Med hjälp av starka mediciner kunde han röra sig lite och SKULLE röra sig i den mån det gick.

Jag hade lyft ner våra sängar från övervåningen och jag vårdade mannen i mitt liv dag och natt. Peters hundar stationerade sig vid Peters sida och ingen vek av mer än under korta rastningar och matintag. De visste att husse behövde närhet och kärlek. Under hela deras tid hos oss hade matte tjatat om att man blir frisk av kramar och det tog de varsamt fasta på.

Tiden gick. Olyckan var ett faktum och läkarbesöken många. Det var ett äventyr varje gång vi skulle lämna hemmet, med styrning av mediciner för bästa smärtlindring.

Anledningen och diagnosen vi fick var kraftig benskörhet. Min man som då var 54 år hade en benstomme som en 112 åring. En helt demolerade rygg och var nu 7 cm kortare än före olyckan.

Jag var bestämd. Peter var bestämd. Vi skulle klara av det här på ett eller annat vis och vi skulle göra det med bravur och tillsammans.

Helt plötsligt började en ny tid.

Vi hade tackat ja till att köpa två fina hus 50 mil bort som var i relativt gott skick men som båda behövde både uppfräschning och i sinom tid lite större renoveringar. Tanken hade varit att vi skulle åka emellan och sköta det mesta av renoveringen innan vi flyttade upp vilket vi då inte såg som något som helst bekymmer.

Nu var livet ett annat. Det som skulle renoveras låg som lott på mig eller så skulle hantverkare hjälpa oss.

Peters framtid i arbetslivet var slut och för honom väntade det rehabilitering och sjukskrivning. Allt hade helt plötsligt fått en annan innebörd. Ingenting såg längre ut som det tidigare hade gjort. Våra jakthundar blev arbetslösa och Wilse blev blåst på sin kurs. Livet hade ändrat fokus men det var inte dåligt, bara annorlunda.

Efter mycket vändande på tillvaron bestämde vi oss för att flytta upp. Min man fick bära MAX 5 kg och framför oss låg en flytt. Jag skötte flytten och vid något tillfälle fick vi hjälp av ungarna att tömma garaget. Allt som jag inte kunde bära själv slängdes eller gavs bort och vi bestämde att det skulle bli så. Vi hade varandra, vår humor och en enorm kärlek som tagit oss igenom många tuffa tider genom åren så vi skulle klara det här.

Vi kom tillslut på plats. Den 6 november 2015 kom posten till vår nya adress och vi var nu 50 mil ifrån vår tidigare värld. Jag rastade 4 hundar, plockade in ved till två hus, skötte hemmet, skottade snö och hjälpte Peter när jag inte jobbade som timvikarie.

För mig var det inget konstigt men för Peter var det en katastrof. Vi hade i alla tider gjort allt tillsammans och nu fick han se på när jag gjorde det. Att sitta i situationen vilja men inte kunna var för honom det värsta i hela sjukdomsbilden. För mig var det värsta att inte kunna vara vid hans sida när jag måste jobba.

Men man löser allt bara man vill. Finns det tillräckligt med vilja så går precis allt och med tiden hittade vi lösningar på alla ‘problem’ och gjorde om dom till möjligheter.

Idag kan jag inte säga att vi har ett sämre liv efter olyckan, det är bara annorlunda mot vad det var innan. Bredvid mig igenom livet kommer Peter att gå och jag ska knuffa på honom med rullatorn när han är i vägen.

Livet kan förändras på mindre än en sekund men det behöver inte alltid bli dåligt. Människan är anpassningsbar och gör man det som krävs och alltid strävar efter det bästa så når man små delmål.

Peters eget mål är att han ska bli så bra som han kan bli och vi ska hjälpas åt med att nå det hela vägen.

//E

Ewa Norén

Jag heter Ewa Norén och är den ena delen av WiDiKi. Den andra delen av WiDiKi är även min andra del, det vill säga min dotter Sarah.

I beskrivningen om oss i vår webbshop skrev Sarah att vi har arbetat ihop i 25 år och det stämmer så bra. Vårt liv ser vi nog som otroligt lyckligt men om vi skulle få möjligheten att skriva en bok om det så skulle det troligen bli följetong i minst 6 delar.

Det mest fantastiska i vår historia är att vi under våra 25 år ihop varit osams färre gånger än det finns fingrar på en hand och då skedde nog hälften av ALLA de gångerna under hennes unga tonårstid. Som ni förstår är vi ordentligt inarbetade, vilket gjorde att det kändes självklart för oss att starta WiDiKi tillsammans.

Vi har under vår tid tillsammans lärt oss att genom en envis vilja, rätt tankar och många stora drömmar kan man nå dit man vill och vi strävar hela tiden framåt.

Vi har mycket att lära men även att lära ut och vi ser med glädje fram emot att få dela med oss av våra tankar med er. Ni är välkomna att följa oss på ett lite mer personligt plan och jag hoppas så att ni ska gilla vår gemensamma resa.

//Ewa